Historik

historik
Tibetanska terriers i England 1981. foto B.Markert

 

Den tibetanska terrierns ursprung är, som framgår av namnet, Tibet. Man kunde träffa på den överallt; i klostren, städerna och på landsbygden. Liksom här i västvärlden idag var den ibland en tillgiven och uppskattad sällskapshund, men det är troligt att den mestadels var en "arbetande" hund. Som vakthund kunde den ge ett varnande skall om någon fiende närmade sig, men den angrep aldrig. Det var den tibetanska mastiffens uppgift. Den var också duktig på att hjälpa fåraherdarna att hålla samman fåren, men det är inte ofta vi numera träffar på en tibetansk terrier med utpräglad vallinstinkt. Som karavanhund hade den dels uppgiften som vakthund, dels hjälpte den till att driva karavanen framåt. I smala passager kunde man se hur de små hundarna hoppade från den ena jakryggen till den andra för att få jakarna att fortsätta framåt på de branta och oländiga bergsstigarna. Den tibetanska terriern måste vara smidig, snabb, välbalanserad, stark och tuff. Här fanns det inte utrymme för några felsteg och genom årtusenden utvecklades den till en intelligent hund med exakt precision och förmåga att dra självständiga slutsatser. Den levde ett hårt liv, men den var mycket uppskattad av sina ägare och man ansåg, att en tibetansk terrier bringade lycka och välgång. Av den anledningen kunde den aldrig säljas, utan endast ges bort som en lyckobringande gåva till någon som skulle ge sig ut på en lång och farofylld resa eller till någon som man av någon anledning var speciellt tacksam mot. 

Det var också på detta sätt de första tibetanska terrierna kom till västvärlden. 1922 fick den engelska läkaren dr Agnes Greig, som då arbetade på ett sjukhus i norra Indien, en liten tikvalp som tack för att hon genom en operation räddat en tibetansk kvinnas liv. Valpen hette "Bunti" och har gått till historien som den första kända tibetanska terriern. Dr. Greig var en stor djurvän och hade sysslat mycket med både häst- och hundavel och hon blev genast djupt imponerad av den lilla hundens ovanliga intelligens och trevliga sätt och utseende. Hon tog Bunti till en hundutställning i New Delhi. Domarna där hade aldrig tidigare sett en sådan hund, så de föreslog dr Greig att hon skulle försöka hitta en likadan hanhund från Tibet och para den med Bunti. Om typen förblev konstant genom tre inavlade generationer, skulle dr Greig få registrera avkomman som ren rashund. Så skedde, rasen fick namnet tibetansk terrier, vilket kanske inte var helt lyckat eftersom tibetansk terrier inte är någon terrier utan tillhör sällskapshundsgruppen. 

Dr Greig fortsatte att ställa ut sina tibetaner och rasens allra första champion, en son till Bunti, hette Mr Binks of Ladkok. I början av 1930-talet återvände dr Greig till England, där hon grundade sin världsberömda Lamleh-kennel och hon kom att arbeta för rasen ända till sin död 1972. Till Sverige kom rasen 1958 och idag inregistreras ca 250 tibetanska terrier om året. En tibetansk terrier är en idealisk familjehund eftersom den är pigg och glad och sällskaplig. Den är med på det mesta och är trots sin livlighet lätt att ha med på resor eller t.ex. jobbet. Det är sunda och naturliga hundar och det är inte ovanligt att de lever i 15-16 år och är friska och aktiva hela tiden. De är inte heller speciellt benägna att få småkrämpor. Däremot finns det, som i de flesta raser, vissa rassjukdomar. PRA och linsluxation drabbar ögonen och det är viktigt att avelsdjuren ögonspeglas regelbundet. Du som skall köpa valp bör be uppfödaren visa dig ögonlysningsprotokoll (ej äldre än 1 år) för båda föräldradjuren. Dessa resultat är officiella och eftersom det finns ett bekämpningsprogram för PRA och linsluxation får valpar till drabbade föräldrar ej registreras i SKK. Höftledsdysplasi förekommer också, liksom PNP, som är en njursjukdom. Om du vill veta mer om detta, är du välkommen att vända dig till TTS'avelskommitté

Även om rasen är ganska välkänd i vårt land och man inte längre så ofta får frågor som "Vad är det där för något? Vad är fram och bak?" eller "Har den inga ögon?" vill vi ändå peka på en del egenskaper som bidrar till att göra en tibetansk terrier till en BRA tibetansk terrier.

Storlek proportioner och balans
En högbent hund med en mankhöjd mellan 36-41 cm. Den skall ha en kort rygg och mankhöjden är lika med längden, dvs kroppen skall vara kvadratisk och ge ett ganska kompakt intryck. Inga egenskaper hos den tibetanska terriern skall vara överdrivna och "lagom" kan beskriva de flesta av dem. Balans och symetri ger, förutom den kvadratiska kroppen, även huvudets förhållande till svansen, ett lika välutvecklat fram- som bakparti samt benens placering. 

Päls
På den vuxna hunden består pälsen av täckhår och underull. Underullen skall vara tät och mjuk, "som fin lammull". Täckhåret skall vara rikligt, fint och långt, "som människohår", men inte silkeslent eller ulligt. Den unga valpens päls har en något annorlunda struktur och först någon gång mellan 6 och 12 månader börjar den nya vuxenpälsen att växa ut. Vid ungefär 6 månaders ålder börjar de vackra, mörka ögonen att döljas av den täta luggen, som är karaktäristisk för den tibetanska terriern. I Tibet var detta av stor betydelse. Luggen hindrade hunden från att bli snöblind i det starka solskenet i Himalayas berg och skyddar naturligtvis också ögonen vid stark kyla och blåst. "Kan dom verkligen se?" undrar man ibland och lyfter man på luggen ser man ett par långa, nästan glamorösa ögonfransar, ibland ett par cm långa, som liksom lyfter upp och delar luggen och gör "siktgator" genom pälsen. En del ägare föredrar att fästa upp luggen med ett hårspänne eller en gummisnodd. Dels vill man ju gärna ha ögonkontakt, dels finns det faktiskt hundar vars lugg blir så tät, att de har svårt att se igenom den. Att klippa lugg är definitivt olämpligt. Många gånger blir den päls som sedan växer ut ännu tätare och svårare att handskas med. I samband med att vuxenpälsen börjar växa ut blir regelbunden pälsvård ett måste. Alla pälsrika raser fordrar extra arbete och tibetansk terrier är definitivt inget undantag! Vet man med sig, att man inte vill ägna ett par timmar i veckan åt sin hunds pälsvård, måste vi redan från början råda den presumtiva valpspekulanten att försöka finna en annan ras. De flesta hundar gillar de här stunderna tillsammans med sin husse eller matte. Det här är en naturlig ras, så pälsen skall inte på något sätt trimmas eller klippas. Naturligtvis skall den badas och vi rekommenderar var tredje vecka för den vuxna hunden. Detta får naturligtvis avgöras av omständigheterna, men med dagens skonsamma pälsvårdsprodukter skadar täta bad på intet sätt hundens päls eller hud. 

Låt oss med en gång påpeka, att en tibetansk terrier, liksom alla andra hundar, fäller en hel del. Men det är faktiskt så, att deras päls inte fastnar på kläder och möbler i lika stor utsträckning som andra rasers. Istället fastnar den fällande pälsen på hunden och bildar tovor. Därför är det absolut nödvändigt att man redan från början (8 veckor) vänjer hunden vid att man sköter pälsen regelbundet. 

Färg
Standarden säger "vit, guld, crème, grå eller rökfärgad, svart, två- eller trefärgad. Alla färger är tillåtna utom choklad eller lever." Ingen färg anses heller "finare" eller mer värdefull än någon annan. Det är helt och hållet en fråga om tycke och smak. Vitt är en av de ursprungliga färgerna och den färg som dr Greig själv tyckte bäst om. Även tibetanerna själva ansåg att den vita färgen var något alldeles extra. Men du som funderar på att skaffa dig en tibbevalp bör kanske också tänka på, att en vit päls är ganska svårskött i vårt regniga och ruskiga klimat!

Temperament
Människorna i Tibet brukar kalla de här hundarna för "småfolket" och det berättar väl en hel del. De är intelligenta, tillgivna och mycket känsliga för sin ägares sinnesstämning. De försöker verkligen vara till lags, så hårdhänt bestraffning är mycket olämpligt även om det är viktigt att uppfostran är fast och konsekvent. Det är viktigt för en tibetansk terrier att få vara en fullvärdig familjemedlem och han sköter sig mestadels perfekt, bara han får vara tillsammans med sin familj. Den är lätt att ha med på resor och brukar gilla att åka bil. Främmande omgivningar skrämmer honom inte, bara familjen finns med. Den är mestadels en duktig vakthund som ger skall om någon främling närmar sig, men anses definitivt inte skällig. I rasbeskrivningen står det "....skall vara vaken, modig och intelligent men varken skarp eller stridslysten. Mot främlingar är den reserverad." Till sin natur är den tibetanska terriern gladlynt och barnslig och många av dem tror att de är valpar hela livet.

Sammanfattningsvis kan man säga, att den tibetanska terriern behöver en ägare som kan tänka sig att lägga ner att par timmar i veckan på pälsvård. Den behöver också en känslig och intelligent ägare som accepterar sin hund som en medlem av familjen. En tibetansk terrier vill ha en hel del uppmärksamhet och tycker om att lära sig nya saker hela tiden. Alltför hårda bestraffningar som t.ex. rytanden eller fysisk bestraffning är olämpligt. Inte heller bör han lämnas ensam hela dagarna. Negativ behandling och ett tråkigt liv kan göra en tibetansk terrier svår att handskas med. Rasen utvecklas endast i förhållande till den kärlek, fasthet och träning den får. Om du kan ställa upp på den tibetanska terrierns villkor, om du gillar en hund som ibland t.o.m. kanske är smartare än du själv, då är det här kanske din ras och vi har bara att gratulera och önska lycka till!


© Gun Markert för TTS